De kommer... och de måste komma ut!

Jag vill dela detta till andra som kanske kan känna igen sig, är nyfiken, kanske kan få en bild i hur de kan va att att leva som en högkänslig personlighet. Alla har vi vågor i livet. Men vissa kan uppleva dessa vågor läldigt ofta och de kommer man alltid att bära med sig men de finns hjälpmedel och redskap som kan få livet lättare åh leva. Du är inte ensamen om du känner så som jag känner. Vi är många men vi hörs åh syns inte så mycket i de vi tycker är jobbigt. Kämpa, kämpa de måste man för att få livet att gå. Detta kan jag skriva om hur så långt som hellst men jag tar lite i taget. fortsätt åh LÄS! vet ja! :D ;)

Ibland så känner jag så mycket så jag vill bara va hemma åh gömma mig under täcket, se på tv, gråta.... försvinna.
Jag tycker om mitt jobb, mina arbets kompisar, omgivningen, människorna men.. De va en dag på jobbet som jag kände att jag inte mådde så bra för att de stökade omkring sig så stökigt i mitt huvud så jag ville bara skrika eller inte...de va bara för mycket helt enkelt. Jag vill gå emot de jobbiga och va gla och trevlig mot andra men kunde ändå inte ville inte va falsk åh gömma mig bakom någon slags falsk fasad, men ändå så ville jag för andra kan ju inte veta hur ja mådde just då.
Hadde hela tiden en jobbig känsliga som inte går att beskriva sen så va mina tankar ungefär så här. Jag måste va gla, nej de kan ja inte, om ja gör så, nej då kanske de bli fel, jag måste jobba, tänk om den personen upplever de fel om ja säger så, gör så, jag ska va trevlig, nej jag vill inte va trevlig, jag vill va hemma, nej jag vill va här.
Jag kommer inte ihåg riktigt hur jag tänkte men lite så där va de och stökigt va de. Allt kom ner som en blixt i mig. Stänga in de, ja de måste ja. Men som tur va stängde jag inte in de helt. Utan berättade för några arbets kompisar att de inte va så bra att de va rörigt i huvudet. jag såg säkert ganska lungn ut för att jag vill då inte att alla sak drabas av hur jag har de. Jag är som jag är och de är väl lite både och åh va högkänslig. De är inte så lätt men man lär sig mycket om sig själv och andra.

Sen så kom lunchen och man skulle få sätta sig ner och äta mat. Först gick de väl bra, kunde prata lite me andra. Sen så vart de att andra pratade me varandra åt olika håll och där sitter jag och vet inte vilket håll jag ska vända mig åt åh lyssna och kanske försöka komma in me något åh säga. Men så kom tankarna över mig och sväljer allt. Allt bara snurade omkring i huvudet. Sen kom de. Atak, gråt ataken växer sig inom mig. försöker svälja den och tänker hela tiden. Nej jag ska inte gråta, jag är glad, tänk posetiva tankar, andas, nej, nej jag vill inte... Jag tyckas höra en röst inom mig. Marita du ska få gråta, de är bra att få ut de. Men jag tänker jag kan ju inte sitta här åh gråta.. Alla ska inte se. Rösten igen. gå upp i erat omklädnads rum och sitt där åh gråt.

Jag tar min talrik och går, jag säger inget till någon. Utan jag går bara.
När jag kommer upp så sätter mig på den hårda soffan och sen så kommer de bara. floden. Gråter, blundar, käner lungn, äter lite av min mat som nu är kall.
Medans jag sitter där för mig själv. Hör jag någon som börja spela piano i salen som ligger just intill vårt omklädnings rum och som även är kontoret.
Spelar väldigt lungt åh fridfullt. Så jag sitter bara åh lysnar och så jag ler medans tårarna sakta rullar sig ner från mina kinnder.
Känner mig gla.
Pionisten går över till att spela glatt och skuttigt och jag känner att även jag börja skutta lite av glädje.

Sen så bli de tyst. Andas. Tittar mig i spegeln. Ler.
Går ner till dom andra. Disken kalla! Känner mig fortfarande lite blandad. Vet inte om ja ska le eller inte. Kanske man ska ha radiohörlurarna. Har dom bara en stund. De bli ingen lång stund. Berättar sen att jag fick en gråt atak. Det är viktigt att berätta.

Gråt ataker är inge faligt, jag är van. Men jag har aldrig tyckt om dom. Men dom är faktiskt bra. Man mår jätte bra sen när floden är tömd.

Så om man ska ta en annan flod som jag fick ut i dag....

Jag känner åh va jag känner. Ursch va rädd jag blir då.. Jag känner mig så skör. Allt som kommer i mot mig upplever jag som om allt vill atekera mig. DU GÖR FEL! DU ÄR DÅLIG!
Jag vill va tydlig men att de är ingen på mitt jobb, människor runt om kring mig som säger så till mig. Men allt känns så ungefär, om jag ska va extrem. Så kanske du få någon slags bild.
Allt gör så att jag trycks ner och jag kan inte takla de.

Då är de bra me en gråt flod. Fast de är inte skojs pricis. Försöker altid att stänga in den men till slut så gå de inte.

Floden kommer... jag är själv, jag åh mina tankar. Jag står åh diskar. Jag tänker för mig själv. Nej, nej... men de kommer. Jag står där åh diskar medans jag gråter lite försiktigt åh tyst. De känns bra åh va själv me disken, me gråten. Går sen till toan. Ser mig i spegeln, torkar tårarna, klappar mig själv på skinderna. Andas. Ler. säger till mig sjäv. Du klarar de Marita. Gud ge mig styrka.

De behöver inte altid bli en gråt flod. Jag bruka ex gå åh vila mig på jobbet när de känns extremt jobbigt åh ja blir trött av att ta in så mycke som ja gör.
Jag måste gråta för att få må bra och andra må bra me.

De händer att jag är stark men inom mig så svag. Jag visar min sköld. Och gör de jag ska fast igentligen så skulle de va bäst om ja ex gick åh la mig. Men jag får för mig att jag ska stänga in allt och där stannar de. Jag blir sten. Is. vist svarar jag folk när dom vill mig något. Jag dissar ingen på de viset. Ingen har gjort något fel.