Det jag syftar på är stämpeln "Blyg" som me de även räknas in me fler saker. Går ofta ensam, tyst o.s.v.
Jag försöker nu att gräva i mitt förflutna som känns lite både och men jag vill ändå skriva för jag tänker att kanske är de just du som behöver läsa detta, du som kanske går igenom liknande i ditt liv eller har varit och att de fortfarande finns kvar. Jag tänker att nu är de kanske vanligare att man söker hjälp genom internet än vad de va när jag va yngre, både för att vi skaffade dator och internet så sent och när man väl satt vid en dator gjorde man annat än att söka info om personer som kände samma som en själv eller att bara söka något slags svar eller redskap genom att hjälpa sig själv. Jag tror att jag aldrig tänkte så. Livet gick fram och man levde i sin skydds bubbla. Det är svårt att skriva om varför man gjorde si och så varför jag lät mig själv trycka ner men mycke tror jag beror på att, just att man gör så för att man inte vill visa sig riktigt för andra, de kanske känns jobbigt och sen så kanske man utvecklar lite senare än vissa andra gör och då går de saktare men man tillåter inte de riktigt utan man vill ändå så man försöker och försöker och gör de fort utan att tänka efter som man egentligen behöver.
De här är jätte vanligt att det blir så fel och att genom andras synvinkel som man känner och använder och man frågar sig själv.... Varför?? Är det meningen att det ska vara så här? Är jag fel?..
Jag trodde Länge att de är något fel på mig eftersom jag tycker om att dra mig tillbaka och va mycke ensam med mig själv. Men jag vet nu att jag aldrig varit blyg utan de är något jag har tillåtit andra att tro om en och de blev en ond cirkel som aldrig tog slut.. och då ändå blev jag den blyga för att jag tillät de men att jag egentligen innerst inne inte ville, men samtidigt har jag alltid tyck om när andra tar hand om mig för då slipper jag ta de själv...men.. de blev sen jobbigare när jag blev äldre och helt plötsligt var jag ensam på riktigt.
Jag for mycke genom kyrkan till ungdomsläger eller annat som brukade vara, och då blev jag ofta ensam eller kände mig ensam för jag hade ju vänner men ingen som jag riktigt kände att jag stod jätte nära. Men de kanske berodde på att alla hade redan nära vänner och jag arbetade inte heller in mig jätte mycke i något gäng utan va me olika.
Jag far numera inte iväg lika mycke som jag då gjorde utan jag funderar om jag egentligen vill fara eller vill hitta på annat, orkar jag?, jag for många gånger förut bara för att andra for.... Jag kanske inte kände dem så bra heller och kände mig utanför.. så då kan jag hitta på annat eller va hemma om jag vill de. Varför brottas med något som ändå inte känns bra utan de tog bara så mycke kraft, eller... nja det stämmer inte riktigt... jag var med om mycke riktigt bra och roligare saker fast de kunde kännas tungt och vissa gånger va de inte alls lika jobbigt me att va ensam så vist har de varit väldigt viktigt för mig att jag faktiskt for iväg och var med. Ibland är de så att hur man gör det för sig så blir det också.
Älskar nämligen att gå hemma och greja på i min ensamhet, mycke projekt har ja ju :) skulle kunna trivas väldigt bra me att jobba hemma, hemma mamma kanske. Så att va me sig själv är inte alls dumt. Men om de blir för mycke me ensamheten är de kanske inte heller så bra, ja så är de i alla fall för mig :)
För det är stor skillnad att känna sig ensam, eller att vara ensam.
Om du är som jag och tänker ja så är de vi tar åt oss väldigt mycket som vi känner, ser och som vi sen många gånger tar åt oss på fel sätt, som något negativt som om vi är sämre än alla andra och som om man tycker om att vara sämre. MEN så är det inte!
Jag tycker det är så tråkigt om man är först och sätter sig och sen så blir det ändå att ingen kommer och sätter sig med en utan sätter sig någon annan stans och sen säger att jag som satte mig först ska komma och sätta sig me dem.... Nu säger jag inte att de jämt händer mig, men de händer vissa, andra kanske tror också att man vill alltid va ensam. De är ju trevligt åh va me folk me för hur lär man sig annars att lära känna andra.
Att tycka om att gå i sin lilla värld men samtidigt är väldigt social. Vill vara med MEN kanske inte alltid orkar. Vi blir så trötta av vad andra tycker och vad som händer att vi måste hitta en balans att sätta vissa gränser och lyssna på sin kropp och ta de lugnt och va ensam ibland ja lite varje dag, ibland behövs mer och de kan vara svårt att acceptera att så här funkar jag så jag ska orka.
Det blir så lätt fel fast inget dumt egentligen menades. Det blir ju så lätt att man fryser ut någon, att folk trycks ner ja listan kan göra lång... Men gör man då åt saken.
Så om man bara låter de som behöver lite extra tid att tänka, låt de göra de. För mig är de så om man exempel sitter i grupper och ska komma fram till något man tycker. Tycker jag de kan vara jätte svårt att komma på något och de leder till att man sitter tyst istället. Men om man själv får gå ifrån och tänka lite och sen komma tillbaka så går de mycke bättre, för jag känner så är att då får jag ha mitt eget och kan koncentrera på de och inte känna av andras vibbar.
Känna sig trygg i sig själv!
- Acceptera dig själv! Kommer högst på listan. Egentligen är de inte så krångligt, de är vi mänskor som är krångliga! Här är jag nu, trivs jag eller ska jag gå vidare!?
- Komihåg att du är du! Du kan inte vara någon annan! Det är du som känner dig bäst! Det är inte synd om dig bara för att du är som du är! Du är unik som alla andra och har fantastiskt många fina gåvor.
- Sitt inte kvar och gräv ner dig och tyck synd om dig själv. Gå och gör något som du vill göra.
- Man kan vara tydlig och säga till att jag sitter bara här och har tråkigt så nu går jag. Eller att man bara går ifrån gänget om man känner sig bara så utanför, för man känner sig då mer ensam bland dem än att va bara me sig själv eller så kan man säga att jag vill vara i en ännu mindre grupp så fråga om de finns någon som vill gå en promenad eller så va de kan va.
- Om någon försöker få dig till något för att dem tycker du ser så ensam, låt dig själv få tänka efter om du känner dig ensam eller om du är trygg där du är. Så våga säga hur de är och tryck inte ner dig själv genom att känna efter vad dem tycker om dig. Eller vad du tror att de tycker om dig.
Oj va trött jag blev av allt skrivande. Jag har nu skrivit om texten lite här och där.
Så fortsätt vara du så kommer allt att läggas på plats tillslut! och kämpa på och gör de du trivs bäst med! Men vist är utmaningar också bra även om man först tycker de är jobbigt men vem vet de kan ju bli något man kommer att tycka om, de kanske blir de bästa du har gjort.
Något du drömmer om. Du är älskad precis som du är men de är bara du som kan bestämma ditt liv så geom de måste de få bli krokiga vägar för vem går den perfekta vägen fram genom livet.
<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3 Kramz!<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3
