Så förra helgen va de dags för den efterlängtade släkt träffen, ja på mammas sida. Jätte kul åh träffa alla! ja verkligen! :) va bara så trött på fredagen för ja hade jobba och sen farit hem åh vila en stund. När ja kom fram va de dags för fotografi på oss alla, åh va jag kämpade me att försöka se pigg ut... åh hjälp va mina ögon kändes tunga. Jag tänkte ha på mina solbrillor för att gömma mig lite... me iket. Ja ja.. jag tog på dom i alla fall sen, så såg sen att de blev ett foto när ja ha de på.. hehe!
Nu orka ja int skriva me allt va vi gjorde... DE bli för jobbigt och kanske inte så kul åh läsa varje detalj. Man måste va me och uppleva de. Men vist hade vi trevligt och KUL!
Men.... ja ett men! va inte rädd, ska inte skriva nå dumt eller så :) för de är till mig själv. Jag är jätte gla att ja är ja och att ja är mig själv... typ. De är i beslut och att tänka i framtiden som ja har svårt att lägga åt sidan och av de kan ja må jätte dåligt av. I de finns de många som känner så men vi märkt inte så väl för vi vill inte göra så stor sak av de. Ja varför skriver hon här då... Jo de ska ja berätta för dig.
Jag tycker de är viktigt att visa för andra att de sker och de är ett problem som man inte kan styra helt själv. jag har lärt mig mycke. Men mycke är kvar.... Jag vet mina svagheter och jag är bra på att se andras.
Här är mitt problem, kanske ditt me!
Beslut, beslut.... hur ska du göra. Måste göra ett beslut nu.... Ska jag följa... eller åka hem... tänker fram och tillbaka..... Men i morgon ska ja ju jobba... måste göra mycke hemma, måste hinna varva ner, okej mat har ja redan fixa. Men snart far de och ja vet inte när ja kommer se dom igen... och om ja följer hur tar ja mig hem sen...
Jag är fast i mitt fängelse... blir väldigt tyst och tar mig ingen stans.... får svårt att tänka, ta beslut och kommunicera och agera allt tillsammans samtidigt. intrycken bli för mycke och ja sitter fast.
Ne ja far hem! de bli lättast.
Så jag cyklar hem. Alla far och de blev ju ett snabbt beslut för de me.
När ja cyklar på hemvägen ser ja mina bröder komma tillbaka igen, stannar och där kliver store bror ut som ja inte kommer att träffa tills jul igen. Jag stannar. frågar. - va är de!!
Ja en hej då kram va de.
Jag hoppar på cykeln igen. När ja bara kommit en liten bit. Nej jag måste följa... Så ringer och de hämtar mig ^_^
Jag kan inte tänka klart så vet knappt va ja ska ta me mig.
Okej nu sitter ja i bilen och vi är på väg. Allt är bra nu. men de är då ångest attacken kommer som jag inte kan hantera. Många gånger när ja är bland folk och får ångest/känner mig låg, bli ja tyst och stirrig, biter ihop, blir lätt irriterad men klipper oftast av de och försöker verkligen va trevlig, varje liten fråga kan bli jätte svårt för att ja håller stenhårt på gråt spärren, koncentrera mig på att inte gråta.... De är jätte svårt och jag känner mig hemsk.
Men jag sitter själv back i bilen och jag försöker hålla tillbaka attacken. Men känner att ja måste släppa de för att koncentrera mig på att låta trevlig. Att allt är lugnt.
Bakom mina solglasögon kan ja va mig själv. Skönt me solglasögon.. men de går inte gömma sig helt... syns på sidorna.
Jag ska söka mer hjälp, de ha ja lova mig själv.
Av alla härliga människor, intryck, beslut... ja hela helgen kom ja aldrig på mig själv att ta kort. Eller jo tanken slog mig en gång när vi bada och lilla E ville simma och simma fast vågorna va så stora för lilla E. Eller hon kan inte simma men bada och få hålla i ens händer och bara följa me. Men tanken kom att ta kort me mobilen som är vatten tålig sen for den tanken.
Men här är en fin bild tagen för kanske en timma sedan, hemma hos mig.
De regnade och en fin regnbåge visades.
Hihi!! mina sockar fick också va me. Ja har alltid olika sockar på mig.
Tack finna släkt för att ni finns och tack alla som läser och följer bloggen ^_^ ;)
Kramz och grod natt du fine!!
