Men att inte kunna inse saker så som mamma sa en gån till mig när de hännde en sak.
Mamma - varför har du aldrig frågat förut om du inte förstod de?
Jag - Men hur skulle jag kunna fråga när jag inte ens viste frågan? utan att jag bara kännde något men vad viste jag inte.....
Alla utväklas i olika takter, vissa tar upp och förstår snabbt, när vissa andra tar upp och förstår de långsammare. För mig har de tagit många år och nu är jag 26 år och förns nu (eller de har pågot i nu några år, inte så många år) så kommer de upp frågor hela tiden. Såna frågor som jag förut alldrig kunde fråga för att jag inte viste att jag hadde dom.
Jag lyssnade på andra, andra viste ju, varför skulle jag.... ja de värka som om jag levde så, andra hjälpe mig att genom dom kunde jag leva.
Men då när jag var ensammen var jag i min fantasi värd och var bra på att leka för mig själv.
Ensamheten = min bästa vän, men också min värsta vän. Men som man få höra många gånger och så som jag okså vet, Man är aldrig ensamen, Gud är altid med dig. Men ibland som många gånger ställer man han utanför och de är bara jag som kan släppa in han igen.
Saker jag viste och kunde hantera gick som smör, de som sitter i en och som man redan har men som man omedvetet växer i för att man är trygg i de.
Så därför tror jag för att de finns pratigare människor och tystare människor. Aningen lever vi me andra som ett stöd eller hjälper vi andra.. kanske är de då om man hjälper andra, så kan de bli fel, för den vi hjälper inte förstår att den också måste stå på egna ben..... Så va de för mig.
Men sen så är de ju mycke annat som gör oss så som vi är och vågar och inte vågar.
Vi föds olika. Självsäker i grunden är de lättare att ta för sig i livet och vilja för man vågar. Men då är de ochså lättare att missa de som inte syns, de skörare.
Man möter dom som föds som självsäker också har den gåvan att se och kunna förstå dom mer osäkrare och kan hjälpa utan att de hamnar snett.
Men dom som föds mer osäker, har mer kunskap om de osyndliga och kan hjälpa mer, men kanske inte vågar för att man är van att dom självsäkra har rätt och får fram de den vill mer för att den inte ger upp utan står för de och viker aldrig av.
Stark och skörae ska våga gå mer i hand i hand, men de är kanske den skörare som vet men kanske inte vågar eller försöker fly från värkligheten.
Fly ja de är jag på, de de känns för mycke och stökigt så flyr jag fast jag nu vet att jag måste lära mig att kunna stanna av när de händer och kunna tänka igenom de.
Ändå har jag nu blivit bätre på att lyssna på mig själv och fly på samma sätt som förr.
Jag har alltid haft olika människor som har farit in och ut i mitt liv som försköer hjälpa mig me olika saker, pappaer hit och dit, möte, möte efer möte. Fråga mig saker. Ha mamma som stöd, jag får frågan men mamma svarar för jag va van me de.
Nu när jag tänker på de så förstod jag alldrig va som var meningen. Vad ville dom igentligen?...
de var som om jag inte va där, för jag inte ta in de, jag förstod inte att dom försökte nå mig. Hur va de me mig.
En sak som skulle va bra, om man hadde fått några frågor hem som man skulle fundera på och antekna, Har testat de för nåt år sedan och de va mycke lättare att förstå va man igentligen tänker, de va jag som kom på de och frågade om ja kunnde få några frågor. För de kan va svårt att svara på frågor på plats, de kan också va svrårt att komma på frågor och då är de ju bäst att fråga dom som vill hjälpa en, dom har de nog inte heller så lätt.
- Hur mår du Marita, är frisk? fick jag frågorna....
De var en läkare som frågade mycke om min hälsa. Jag sa.- jag mår bra, jag är frisk. Då förstod jag inte igentligen va mer jag kunnde säga. Jag viste ju att jag inte var sjuk. Men själen då? hur jag mådde inom mig. De förstod jag aldriga att jag skulle säga, de känndes för ovärkligt att dela med sig. Jag trodde att sånt ska jag bara ha för mig själv, ingen har igentligen frågat hur jag mår... för de kan ju inte ha viktigt.
Kroppen är inte allt! De är ju inifrån själen man är den man är, de syns inte alltid, de finns bara
Man har missat mycket. Men livet är inte slut ännu, man kan fortfarande lära sig mycke. . Det vet jag. Alla har vi en historia att berätta.
Jag skulle vilja visa en bild i hur jag såg såg ut, vliken skillnad igentligen, så som jag såg ut då och hur jag ser ut nu.
Förr
Utseende är inte allt tycker jag, utan den personen som finns inuti. När jag ser mig själv så som jag såg ut då känner jag inte igen mig.. För jag kommer inte riktigt ihåg nu när jag värkligen tänker efter så ploppar de upp mycke. Jag gömder mig under dom goa skinderna och den långa luggen. Jag levde värkligen i min trygghets bubbla mycke mer än vad jag gör nu. Jag tycker att de syns.
Jag bruka kämta me, att för att mina kinder har krymt är därför att jag skrattar väldigt ofta och pratar mycke mer är förr och de är bra träning. Förr våga jag inte ta mycke risker, bara om jag värkligen kännde att ja var me folk jag kännde och att vi var bara några få eller bara två. Så de vart inte så mycke me kind träning då.
Musik: tyckte inte alls om hårdrock som ett exempel, bruka säga typ så här.
- Ne usch jag kommer alldrig att tycka om sådan musik dom bara skiker och lever om. En hemlis: de va min syster som fick mig att bli mer och mer nyfiken.
Trygghets bubblan har gjort att jag har missat lära känna många mäniskor, ex ungdomar i min ålder från försammlingen jag är med i, de känns hämskt och många av dom är inte ens me i samma försammling längre, utan har flyttat. Men de finns alltid människor att lära känna. Kan fortfarande leva i trygghets bubblan men är mer medveten om livet och jag kan inte komma in i samma instängde bubbla som förr och de är väll lite både och. För förut kunnde jag lägga ifrån allt och leva i min värd. Nu Ka ja bara göra de hösgt nån da när ja är ledig, sen kommer alla krav, och de gör mig trött. Förr vart jag aldrig så trött som jag nu fort kan bli eftersom jag måste klara mig själv och andra kan inte ta hand om mig hella tiden.
Nu
Detta är jag nu. Ja fast du kanske redan vet de, du som känner mig eller vet vem jag är i alla fall.
Hår, kläder, smink ja de är mycke stor förendring en va jag tyckte om förut. Jag klär mig mer utstikande, kanske lite för mycke ibland, men de är bara jag, de kan ingen ta ifrån mig :)
Som jag skrev förut, utseende är inte allt, men förr trivdes jag inte lika bra me mig själv, de är de att man måste hitta de man själv tycker om och verkligen göra de.
De är nu jag lever på riktigt mer och mer men de finns mycke mer att upptäka. Tar till livet mer på min nivå. Gömmer mig inte. HÄR ÄR JAG!! AMEN!
hihi! så modig är jag inte men
alla är vi hjältar, vi måste bara våga visa de! ;)
