Urch vilken hemlänktan ja har. I alla lägenheter ja har bott i har jag väl inte trivits jätte bra i. Men visst far de upp och ner. Länktan att hitta hem där ja ska bo, där ja kan finna ro. Jag har varit hemma några dagar nu eftersom skolan ja jobbar på har sportlov och ja fick ledigt hela veckan. Nu har ja varit "hemma" klart tycker jag. Vist det riktiga hemmet kan ja aldrig hitta här på jorden, utan när jag dör. Men jag ska inte dö än, jag ska leva på jorden me de jordelivet jag har nu, så finns hemmet någonstans jag har bara inte hittat de ännu.
Jag driker nu de här teet och de passade som tyck ja, ja i alla fall "länktan" lingon vet ja inte.
En som verkligen trivs är min katt Bullen.
Länkter så tills jag får göra min utredning om jag har add. Jag tror att de skulle hjälpa mycket att trivas mer med mig själv och att ja ska kunna få må bätre.
Jag minns när jag bodde i Ånäset där är jag uppvuxen. Och när jag flyttade hemifrån bodde jag där, har bot i tre styckna lägenheter där. Minns den första tiden ja skulle få ta hand om mig själv ensamen i min första lilla lägenhet, de var en etta längst upp. Eller helt ensamen var jag inte. Hade två st marsvin som hette Saga och Virvla. Jag har haft många marsvin, så jag vart nu om de här va Saga eller om de va ett annat marsvin jag hade.. Jag minns inte de var några som var så lika varandra. I alla fall så hittade jag en hade till den svartvita marsvinet och hon fick tre små söta ungar. Där kommer jag ihåg vad dom hette. Molly, my och Musse. Men hittar tyvärr ingen bild på Musse eftersom jag gav sen bort han så de inte skulle bli inavel. Alltså att syskon parar sig med varandra. Har säkert någon bild men vet inte vart.
Saga....kanske, ne Ängla va de ju 😊 ja just ja!
Virvla
När jag skulle rengöra buren brukade jag alltid låta dom traska på köksgolvet. Där jag la ut tidningspapper, hus och små låga hinder som dom kunde kliva över.
Hur som hälst den första tiden ja bode där börja upptäcka mig själv mer ja mia tankar som stökade omkring. Oj va man tänker mycket, för de blir ju mer ensamentid, kanske lite för mycket. Tur att man hade mamma och pappa nära. Men jag skulle försöka mer att ta hand om mig själv.
En sak ja tyckte kunde va jobbigt var att jag tyckte de va jobbigt att sådan enkel sak att gå på ica och handla. Då var de ju inte självaste handlandet som var jobbigt. Men att va bland folk, för att man just då kännde att man inte mådde så bra jämt när man skulle just gå på ica. Varför viste man inte. Och de kanske man inte kännde först utan kännslan kanske kom senare.
Men samtidigt som jag kunnde tycka de va jobbigt, tyckte ja också att de va kul för att jag kan stället. Jag trivdes hur de var uppdelat i affären, ja allt faktiskt.
Exempel: Jag brukar alltid skriva upp de ja skulle handla så jag inte skulle glömma, och jag hade ett ganska så bra minne hur de såg ut i afären så jag kunnde i min tanke sitta hemma och se framför mig i tanken vad jag skulle köpa. Jag har hört att min farmor bruka göra samma sak och de är ju ändå häftigt. Men eftersom jag inte är så jätte intreserad av mat hadde jag inte byggt upp minnet mer exakt hur de kunde se ut, nu bruka ju också de flyttas om ibland och så är de oftast i affärer. När jag var mindre hade jag ett ländigt intresse i leksaksaffären som fanns förut. Där var jag duktigare att minnas hur de såg ut. De var därför mina önskelistor bruka vara så långa. Så nu vet ni. Specielt riktat till mina föreldrar.
Hur som hälst var jag alltid inte i någon bubbla för jag var inne i de ja skulle handla. Och bara av de kunde ja må lite dåligt i bland för att ja kunde tycka att de va jobbigt att träffa någon där, för att där var man alltid på väg och man kunnde inte få den vilan och stanna kvar, jo en stund.
Eller Hoppade jag över att prata me någon. Fick ingen vila. Men ibland gick det bra och ja mådde bra, behövde inte denna vila, kännde redan lungnet och kunnde prata.
Eller när man skulle betala och fast man hörde att de pepp att man skulle ta ut kortet tog man inte ut de, utan de pepp några gånger sen vaknade man som till och drog ut de.
Eller när man skulle betala men ville fråga om något och man börja stamma för att man kände någon slakt stress eller att man kom just då kom på att man skulle fråga och att man inte hade hunnit tänka igenom hur man skulle säga de. Så då fastanade man och man kännde sig värdelös och missförstånd... Alltså tanken kom just och man skulle handla om de just då, fort skulle de gå och man hann inte med sig själv.
Men vist vart man glad när man träffade någon man kännde, men bubblan kunde jag må dålig av. När jag inte måde dåligt av min bubbla så kunde jag hantera den. Hur man mår styr väldigt mycket vad man tål.
Här jag bor nu är de mycket värre för mig att gå och handla.... Det första så tycker jag inte om hur affären är uppdelad, var varorna är. Hur kassorna är plaserade....
Känner mig mer instängd i min bubbla....
Vist hjälper det lite att jag skriver upp de jag ska handla. Men de är svårare att komma ihåg vart allt är, altså i tanken är de klurigare att fundera ut va man ska handla. Okej jag har bara bot här i ett år men ett år är ändå en tid.
Och sen så känner jag inte så många som bor här och man handlar ju inte samtidigt. Så många som man inte känner och om man träffar någon som man vet vem de är kan jag inte känna trygghet utan är i bubblan och är inne i de man ska handla och samtidigt som jag är i bubblan märker jag alla man vet vilka de är, men orkar inte riktigt alla gånger... Kan då upplevas som kal och lite borta i andra tankar....men ensamhetens förtvivlan där inne som måste fokusera på va man ska ha.... men jag måste ju handla.
Kan många gången må så dåligt när jag är går hem, är hemma så jag får mina gråt ataker. Det händer mer och mer oftare.... Snart orkar jag inte mer. Känner av människorna som jag inte känner men orkar inte och kan inget göra något åt de, de betyder inte att ja kan läsa andras tankar men jag känner något som är svårt att förklara.
Hur vädret är gör också mycket hur man kan må, om de är mörkt eller ljust. Kan altså inte va på väg när de är mörkt ute, när jag är ensammen, känner lätt oro och ångest då.
Ett ex är väntan på en buss hem när de är mörkt. Det kryper och man vill bara i väg till något som är tryckt men det går inte.... Det är mycket därför att ja har slutat att vara me i den fina tjej cellgruppen ja va me i. Sen är de tiden me som gör mycket....
Att gå vidare. Ja de ska jag göra, det är klart. Jag ska inte stänga in mig, med små små steg väker jag, det känner jag och det vet jag.
Till hösten ska jag gå någon folkhögskola. Det hjälper mig att komma vidare och att ja inte känner mig fången i mitt eget hem. Det är mitt mål just nu.
Livet lärt att leva fast de inte så lätt jämt. hoppas du tyckte de va intresant att läsa fast de vart så långt.
