Är du bra på att acceptera hur du är, vem du är? men också vill kunna växa i sig själv och hitta andra vägar, utforska.
För min egen del känner jag att jag har lärt mig mycket av mig själv, att kunna acceptera mer och mer och sen då upptäcka att de faktiskt går bra. Och att de finns mer, det är inte slut ännu.
Jag har alltid haft ett stanna av, lyssna, känna efter, vila system i mig själv, men jag är mycke bättre nu på att använda den på rätt sätt, så som den va tänkt till. Jag behöver den.
- Just när de blir för mycke nytt,
- för mycke prat, för mycket som händer.
- Då tar jag in mitt system automatiskt.
- Jag kan inte göra annat,
- de går inte,
- de blir för svårt att sortera. De är förstås olika hur jag kan göra i olika situationer men,
- bara sitta och försöka lyssna på en sak i taget (jag hinner inte med att kommentera) Saker runt om kring kanske händer.
- Jag hinner inte höra vad jag själv tycker tänker, eller hör gör ja de eller nja de stökar i hopp sig me allt annat som händer.
- Men om jag känner att ja kan prata så gör jag oftast de.
- Men de också lätt att bara fastna i lyssnandet och då sitter man fast, fast man kanske ändå kom på något men de sitter fast, i bland kan någon va bra på att som "knuffa" fram mig, alltså tar in mig i samtalet när man fastnar och då bli man gla och många gånger lite paff för att, oj då lyssnar andra på mig, vill dom höra? fast egentligen man vet att dom vill, men man är en van lyssnare mer än en flitig pratare eller va man kan säga. Om jag kan, går jag ifrån, lägger mig och vilar eller bara går nån annan stans där de är stillsamt. Ta upp mobilen kolla på den o.s.v. knep som man gör :)
I helgen var ja hos min moster och hennes fina familj. Jag hade redan då beslutat mig för att vila i mig själv, bara vara. Nu vart de så att jag bara inte vilade i mig själv, för då skulle jag inte vara så kul åh va me, och urk vilken verk ja skulle ha haft. Nu fick ja verk i alla fall men inte få farligt, hoppas att på att bli bättre me träning även när man inte är hemma. Ja skotta lätt snö vart de i alla fall :) Annars vart de att bara va me dom, se film, prata, bubbla i polen, äta, se på tv, sova, fara på möte.
Åh mötet. Där i kyrkan har jag varit många gånger men inte just i denna kyrka inte så ofta. Vart så trött av alla intryck, människor så jag fasande lätt i mig själv. Min sköld kom fram, kände mig osocial men kände att de fick vara så, jag han inte göra annat just då.
De kan ja känna att när man kommer till ett nytt ställe eller där man inte är så ofta fastnar jag. Jag vill ha någon som jag kan få vara ens svans till och bara följa, inte behöva göra annat. Men de går ju inte jämt att göra så. Man är ju vuxen och man måste ju kunna stå på egna ben, så är de.
Jag minns när jag började min praktikplats (som nu är mitt jobb) Jobbig me många människor (speciellt om man tycker de kan va jobbigt att va runt många människor och jobbigare om man ska jobba bland människor)
- Intryck, aldrig kunna slappna av naturligt, de hände så mycke och ja var inte van me att jobba bland så många.
- Min sköld var då min stora trygghetsbubbla,
- Den fick mig att stänga in mig i mig själv.
- Den gjorde att de vart svårare för mig att förstå att andra behövde mig. Att andra faktiskt kunde fråga mig saker, för ja, jag jobbade ju i köket och då är de ju stor chans att någon vill eller undrar över något, så är de ju.
- Jag var väldigt medveten om min bubbla, de har jag alltid varit, men bara för att jag var medveten om den, var de inte lätt att komma ur den.
- För att inte jag skulle vara alltför instängd och bli allt för rädd för folk (att dom skulle se mig för mycket eller fråga mig något) så fort jag skulle ut bland folket och göra de jag skulle i mitt jobb.
- Måste jag alltid koma ihåg i tanken, att när jag går ut och gör de jag ska göra kan de finnas folk som kan fråga något.
- Och så hade jag en lista i huvudet vad jag då kan då tänkas säga.
- Och sen så måste jag säga hej till någon eller några, då blir dom glaa! och me :D
- Och så hade jag planer hur jag skulle lägga upp saker i en ordning så de inte skulle knas för jobbigt.
- Det hände många gånger att jag glömde av mig... urk de va jätte jobbigt när glömde tänka igenom.
- Hur jag kunde tänkas göra.
- Vad som kunde hända.
- fastna i någons ögon.....
- Om någon frågade mig bara så där och ja inte hängde me, vart de svårt att fata beslut, de kunde bli svårt att få fram ord, vart stressad, svårt att stanna till när jag kände att jag bara ville fly.
- Tur att de fanns jobbar kompisar att fråga, men de gick ju inte alltid o.s.v
Det jag var bra på, var att skratta. Men de var bara när jag hade möjlighet att sitta, när vi hadde rast eller var i köket med jobbar kompisarna. Om skolan hade någon fest hade jag också lätt för skratt. Jag tror att gud gav mig den gåvan att skratta specielt när jag hade de så mycket jobbigt. I skrattet kunde jag känna tryghet fullt ut. De bara kom. HAHA!! Gud har minsan humor bruka ja säga.
Jag måste tyvärr gå åh sova nu men mer kommer det i morgon ;) klockan går inte, den springer!!! ahh! hjälp!
Natt!! :) zzzzzzZZZZZ!!!! ps.(int för ja snarkar men... jag skulle bara väcka mig själv om ja snarka en kort snarkning) ^^
Hej! Jag fick nu besök så hinner inte skriva mer. sorry! i morgon kanske är jag tillbaka :) Ha de bäst!! :D B)
