Trötthet.... vila..... Rädsla....

Urk va fort man blir trött. Vist är de en sak att man känner att man är trött när man kommer hem från jobbet. Men sen då, om de bara sitter kvar fast man försöker vila.... Tröttheten känner man även på jobbet, men då måste man va igång och göra de man ska, och vist gå de bra... men sen på rasten när vi alla sätter oss ner för att vila... för mig vet jag inte om de är vila.. man ska prata.... lyssna... vara med.... man ska.... vist behöver man inte prata, men man vill....
Vad är vila igentligen för dig?
Jag vet inte om jag vet vad vila är.... för mig..... kanske när man har kommit den biten av livet som man känner att man inte behöver prestera, utan bar vara... vara me den/dom man tycker om och man kännner inte sig ensammen mer.... man kan vila utan att få ångest ataker och för att man känner att man inte kan räka till... man orkar inte.... man vet inte hur.... hur gör man.... ja vist ibland är de som om vet bara, så är de me mycke, man bara gör utan att man igentligen kanske inte vet eller?
Jag kan känna starka kännslor när jag bara helt enkelt vet... eller bara gör utan att va me på de, de kan väka en räddsla för att bara känner mod helt plödsligt och bara tarförsig så mycke så man inte hinner me, man känner då att andra lyssnar lite extra för dom som jag inte är van att jag kan ta för mig.... Att man bara gör för då vet jag när jag känner vila. Vila i mig själv. Känner ingen press. Gud håller mig i sin hand och jag är inte ensammen längre.


Man vet bara vad vila är när man känner de. Inte när man hör eller???.
Vi vet så mycke som jag bruka säga men man kan inte ta de på alvar för man känner de inte hur hämsgt de än låter så är de så.

De finns många exempel. Ett ex på nöd som dom mäst fatiga och sjuka känner. Känner dom någonsin vila?

Alla vet att många barn svälter, förlorar sina förldrar, lever fatigt, Jag reagerade extra starkt på de när jag hadde sett en gala på tv om att skänka pengar till dom mäst behövande, man såg när folk for ut till några fatiga länder och träffade särskilt barnen. Dom fick värkligen komma nära på riktigt och känna deras nöd närmare. Sån nöd att dom grät visa av dom.
Sen vart de reklam och de kom upp en reklem som jag vart så arg på... jag kom inte riktigt ihåg va den exakt sa men något i stil att man måste skynda sig att köpa de här och de där för att de var så billigt... BILIGT!!! är saker viktigare än människors liv!...... de värka som de eller är man bara rädd och vill leva i sin lilla värd som är en slags trygghet. Jag ska må bra. JAG ska va lycklig. JAG, JAG, jag, MITT; MITT, mitt det finns så mycke jag.... och mitt...
Så är bara samhellet, alla är så mer eller mindre, varde sig vi vill eller inte... De är så. Utbildning, boplats, jobb en framtid. Hur ska man dela med sig? dela med sig av de man har...

Själv är jag inte så bara på att skänka pengar... är lite rädd för pengar... men försöker lite i alla fall.
Och vist köper man saker som kan va rätt så dyra men försöker hitta de biligaste om de är bra.

Men tänk om man skulle skänka dom pengarna istället... istället för att kunna köpa den saken man vill ha.
Tänk va människor som skulle bli räddade.
Jag kan många gånger känna mig hämsk för att, varför ska jag och inte dom få leva så som i sverige.

Jag är så tacksam för att jag bor i sverige....
Men önskar att man kunde och andra kunnde hjälpa mer. JA! på något sätt.
Hur ska man nånsin kunna få fred på jorden. Kunna få alla länder så bra som vi ha de i sverige.

Räddsla att våga och kunna ta steget, hjälpa någon. Någon som behöver dig. De finns alltid någon som behöver dig. De behöver inte altid kännas så stort för dig. Men kanske de känns stort för den.


För mig är de stort och tryggt att bara höra dens röst av den som man tycker om, specielt när man är svag.
Så som när jag va liten och kännde ångest och oro. Va de en stor tröst och starkhet när jag hörde mamma som pratade me mig. Själv behövde jag inte säga mycke, utan bara att jag fick höra mammas röst. Att de kommer att bra vi ses sen. Mamma behövde inte ens säga de, hon kanske inte ens viste om min ångest. Jag bara sa att - Ja jag är vaken jag mår bra, när hon frågade de. Ångest syns inte alltid, den är lätt att stänga in, för att de finns räddsla, räddsla för att visa att man är svag.




Ännu tröttare orkar inte skriva mera. Jag har svårt att avsluta och göra saker klart, ja de har du nog redan upptäkt genom mitt skrivande här. De finns mycke, mer för lite ork...

Hoppas du ha de fint.