Tal, hur komunicerar man?!, Gud har humor! :D

Jag har en stor fråga till alla som komunicerar mycke, är ganska så bra på de, är van, lever nära människor så du har de lätt åh komunicera me andra o.s.v
Eller de är inte bara en fråga utan flera frågor men alla far in i samma fråga.

Och lite tips till dig som känner eller bara kör på.

Jag kan först ta några exempel i hur jag upplerver de.

Man kanske sätter sig själv i någon slags sitts i hur man är och ska va. Jag har nästan hela livet kännt att jag inte riktigt trivs me mig själv men att de ha fått va som de varit, och och vist känns de ganska så skönt ochså, för varför måste man prestera jämt. När jag trivs mycke med mig själv så kan jag då stor trivas.
Blir lätt lite kaxsig och kan prata högt. Och då gör de inte så mycket att man säger fel, klantar sig o.s.v :)

De är som om ja tycker de är för krongligt och besvärligt att försöka för att jag har de lätt åh krångla till de, tappa ord, fasna i ord.
Ja just att fasna i ord de gör ja ganska så ofta när jag känner att man ska göra så mycket och att allt måste vara så perfekt, de bli en press. Jag ska säga någon mening och så fasnar ordet i diket, och då tar jag sats, så när ordet kommer så kommer de fram snabbt och de blir sludrigt.
Men jag har upptäckt om jag tar en sekunds paus och låter ordet landa in i sin takt så får jag farm ordet tydligt och andra hör va jag säger. För jag känner att just de ordet kommer att fasna. Men jag är dålig på att ta de lungt och skynddar på i stället, för jag vill så mycke och få fram de snabbt så andra flipper vänta. Fast igentligen så tar de ju bara en extra sekund och de finns tid.

De kanske du också känner igen hos dig själv eller hos någon annan.
Att när man är exempel ledig, är hemma typ så kan man va mer avslapnad och man känner inte lika mycke krav.
Och när man exempel jobbar, andra kommer till en och man ska veta. Har ansvar för något som man ska visa så att andra försår. Kunna förlara och veta.
Och de är ju en bra träning att få va den som ska veta o.s.v men de tar ett tag tills man mer och mer känner sig bekväm i de.
Och vist känner man sig lite stållt över sig själv att man faktiskt kunnde fast man kanske igentligen inte ville, vågade.
Man känner att man växer när man känner att (de där va ju inte så farligt) eller (nej urch va jobbigt de va, men de gick vägen ändå)



Att tappa ord, ja då får jag hjälp av andra och de är bra :) de bli jag gla av, men man känner sig lite dum som tappar så lätta ord vad exempel någon grej heter.

Här om dagen tapade jag ordet "stekpanna" Skulle förlara en enkel händelse och jag känner pressen över den fjant grejen och tappar ordet. Kännde att hon värkligen ville lyssna och jag ville förklara. Men de va jobbigt, men de gick. Att andra vill ta sin tid åh lyssna på just mig kan jag tycka känna lite konstigt, Men jag vet ju att de är ju inge konstigt. De är som om jag tror att jag är inte värd åh lyssna på. Fast jag vet att jag är de.

Man vet så mycket för att man har hört de så mycket ex:

vist vet du att du är värdefull! <3 Så som man vill att andra ska va mot en så ska andra va mot andra. Ingen ska känna sig utanför. Va snäll. Alla ska få säga de den tycker. Alla ska få ta plats "om den vill de". Man ska inte behövas tvingas in i något som man inte vill. Alla är olika. Alla är älskade.

Och ja vist allt de är viktigt. Jag är inte så bra på allt, man måste bli duktigare på att ta mer på alvar, de som är viktigt men ingen kommer någon sig bli bäst, men bätre kan man.
livet är en läxa hela den. Man lär sig nya saker hela tiden.

Man vet så mycket men sen då..... Tar man de på alvar??
Just när man är där i de man gör så kan man lätt glömma allt annat runt om kring sig åh kanske inte tänka på just i någon sitvation att, ja just ja jag ska nog göra så här. Eller inte "nog" jag SKA.
Man kan va så bekväm i de man har just då, så man kan dissa andra lätt, om de är medvetet eller inte. Man själv är ju inte utanför, man är inne de man ska göra.... Men andra då? är dom inte viktigare än de du gör! tid och pengar.... Ex: jag hinner inte med dig jag måste göra de och de sen måste jag fara.... måste, måste...
Man har för lite tid me varandra kan jag tycka känna mycke ofta. Men lätt är de inte, hur ska man göra för att finnas där mer... Man ser och känner men sen då.
Man kanske tänter "inte ska jag" "hur ska ja göra" Ja tänka kan vi människor, de är vi bra på.
Och så är de ju lättare att hjälpa någon som man redan känner.
Det är tur att alla är olika öppna.
Jag vågar inte vara öppen mot alla jag ser. Där är vi många i de. Men var går gränsen??

Så som man kan tänka... och som händer när man kanske inte tänker på de, man känner sig sedd och hörd
för att man kanske är van me de också eller känns de bara helt bra bara. Det blir mycket "Jag och mitt" o.s.v
Jag har de ju de bra nu, Jag är inte ensammen, Vi pratar om de här, De går bra, vi ha de roligt. Eller jag trivs me att va ensammen just nu, jag har de bra.
Du blir upptagen av de och kanske inte känner eller ser den som kanske har de svårt åh komma in och känner sig bara ivägen, onödig, utanför o.s.v Eller någon som alla tro sig veta att den och den personen tycker de är jätte jobbigt åh prata. Men försök ändå ta in sådana personer me i alla fall. Den dom kanske kommer att tacka dig sen. Vem vet ;)


Kan prata me någon men sen så kommer någon annan och kör över mig och jag blir tyst för den andra hadde något viktigt att säga den som jag pratade med. Ibland kan jag känna styrka och höja min röst för att visa att faktisgt jag pratade och jag ska få prata färdigt, men de händer inte så ofta. Känner mig onödig.... kör över mig du.... fast du inte menade något illa. Du är va me att så är den personen och si är den personen, du gör någon helt omedvetet mindre värdig. De kan jag se på den personen som kör över mig.

När man var liten så lärde man sig att man skulle man vänta på dom vuxna som pratade först och sen när dom hadde pratat klart så fick man säga sin mening.
Men när man själv är vuxen så ska man bara in och inte vänta. De går inte åh vänta de är svårt. Eller man kan vänta om man säger till. - Kan jag få prata sen? Jag är inte så bra på att säga till. Men ibland så.

De tycker jag andra ska bli bätre på att säga typ så här. Den ser att vi pratar, Den kommer in en snabbis och säger. - förlåt att jag stör men kan jag få prata me dig sen??- fortsätt ni, jag väntar.

Jag har lärt mig att när jag vill fråga något som går fort åh fråga om så kommer jag bara in fast jag ser att dom pratar me varandra, men jag frågar bra snabbt, sen så kan ja gå. Och dom kan fortsätta samtalet, de går bra.


Jag vet att jag är älskad, jag får ta plats, säga min mening, ingen gör de inte me mening att köra över någon. Andra är bra på att ta plats och prata. Jag vet men sen då.... va ska jag göra?? Jag är van att lyssna, ska ta in allt och alla. Alla är viktiga, Vill höra va andra tycker och säger. Men känner att jag inte alltid vill ta in allt, men ändå ska jag ta in allt, sån är jag och de kan jag blir jag så läss och trött på.


Skulle du vilja och orka att stanna av åh lyssna på någon som försöker säga något, Märker du de? eller kör du över den utan att tänka på de?

Försök att känna efter mer och se andra som kanske försöker och försöker men har lätt äh ge upp. tänker "ne jag struntar i att säga något, de blir för jobbigt"

Försök att fråga den som kanske sitter mycket tyst åh lyssnar åh tar in. Kanske kämmpar den personer mycke me att känna sig en i gänget och vill va me i pratet fast den tycker de är jobbigt men vill ändå men kanske inte är någon som pratar jätte mycket och hela tiden,
personen kanse inte har valt att va tyst mycke utan de har blivit så.
Eller så kanske personen trivs me att lyssna och tycker de är spänade att höra och komenterar lite smått när den själv vill utan att känna att, jag måste vara aktiv som alla andra, så här är jag för att jag har valt de:)


Rädsla är inge farligt, men läskigt.
Jag försöker att gå imot de som vill bromsa mig och stänga in mig i min bubbla. Men de är lätt åh glöma åh gå in i tankarna i stället, för att man kanske är inne i de man gör och man fryser lätt ut andra fast de inte är meningen.
Jag känner de, men reagerar sakta för man är så inne i sina tankar och andra kan uppleva en som arg, kal. Men borta är man, inte arg. Känner du igen dig? ibland känns de som om att de är bara jag som gör så.

Om man kunnde bli väkt på något sätt... Kanske kommer man på sig själv och för att kunna öppna sig, ryta till lite till sig. Slut nu Marita! Vakna! men de gå som inte helt plödsligt börja ryta högt åt sig själv. Andra skulle tycka att man skulle va knäpp.
Men om jag skulle strunta i va andra skulle tycka, och bara ryta till. Sen säga förlåt till folk om kring sig, för att man måste ryta till och förklara varför.
Jag skulle inte våga göra så.
Skulle du tycka de va bra om man våga göra så? eller har du något annat knep för att kunna väka en? Hoppa fram åh skrämma mig eller?? :P
Jag vet inte va jag ska göra i alla fall. Fast ibland så undrar jag... Jag kanske vet...

Du som har varit i min sitts typ. Och känner dig mer trygg i dig själv nu. Hur gjorde du för att ta dig ur din bubbla??

De är som svårt åh brottas me allt ensamen, de är bra åh hjälpa varandra. Men inte altid så lätt. Men försöka kan man.Och de gör man. Men de är ändå väldigt lätt åh stänga in mycke i sig själv och inte prata me någon. Lätt åh glömma är de med, för just då när kanske någon frågar hur de är me en. Så kanske man just då inte komihåg de man har grubblat på länge. Man hinner inte stanna upp.

Gud har humor :D :)
Jag tycker de kan va svårt att komma in i samtal, förklara något men skratta kan jag i alla fall. Jag fick en gåva som jag är så jätte gla över. Att Gud gav mig skrattet, ja Gud har minnsan humor.
Jag har alltid tyck om att skratta men har inte vågat att visa de så mycket. Bara när jag kan va mig själv me nära vänner så kom de.
Men sen så i gymnasiet så kom de mer. Jag skrattade när jag tyckte något va kul. Och de kom bara¨för de mästa", tänkte inte efter om jag fick skratta, om de var lämpligt eller så. Men vist va jag lite försiktig. De känndes som om alla viste vem jag var. "Hon som skrattar så mycket" andra hörde mig och de fick dom, de känndes bra.

Men så mycke som jag skrattade första tiden på mitt jobb eller som då var min praktik. Där jag fortfarande är och som är mitt jobb nu.
Jag skrattade typ jämt känndes de som. Just de där me att kunna komunicera så va de mitt första största steg, där jag kunnde och fortfarande kan känna mig själv och bekväm i. Alla kan höra mig, de få dom gärna göra, alla kanske inte tyckte om att jag skrattade så mycket men de sket ja i. För mig känndes de bra. Oftast...
De hände ibland att jag skrattade och att ja kände att de blev fel....


Hörde en tjej sa typ något sådant. - De är ju bätre att skratta än att inget säga.
Hon sa de högt för att hon ville att jag skulle höra de, och sen att jag skulle komentera de. Jag tänkte komentera de me en tumme upp bara. Men kännde att jag inte höll me om de. Istället så lådsades jag bara att jag inte hörde. Kom senare på att jag kunnde ha sakt. - Jag vet inte de, men man måste ju börja någon stanns.

De händer många gånger att man kommer på något senare... som jag säkert kommer att göra när jag redan har delat med detta till er. Tanken kommer. Ja just de, de skulle ja ju ha skrivit.

Ha de gött!!