Deras språk, personligheter o.s.v.
Kattkvinna kan man väl säga att jag är. hihi!
Aldrig hittar mannen i mitt liv. Man vet ju aldrig hur framtiden ser ut. Men katter kommer jag altid att ha. (Eller så om de bli hundar istället nån gång kanske)
Vi förstår varandra för de mästa, men vist ibland bli vi läss på varandra och då måste jag eller katterna säga till och sätta en gräns. Acceptera varandra är viktigt.
Men Tiger. Åh min Tiger fick jag av mina två kompisar en sommar. Jag hade antingen fyllt år eller så skulle jag fylla år. Min bästa present någonsin.
Tiger och jag gjorde mycket tillsammans, prumenader i skogen (våran egen utflykt) Åka madrass på vintern (skrana, dom som säger att de heter så) han ville inte åka ner men upp.
Spännis blev han kallad efersom han var så stadig. Stora tassar. tyckte om att vara ute mycket i naturen och röra sig. När han var inne hörde man han kom men tunga steg.
Om man ville ha han i knät kunde man inte hålla i han hur som helst, utan bara på ett sätt.
Man kunde inte bära han så länge, utan när han ville ner slickade han på ens hand och då måste man direkt släppa han.
Lugn, snäll och en mycket aktiv en som älskar äventyr och röra på sig. Klassisk eller bara lugn musik njuter han av. Han vill inte vara till besvär, tränger aldrig på utan vill gå sin egen väg. Men om han måste säga till så gör han de. Och alla lyssnar.
Han vart bara 9 år. Han vart sjuk, men de syntes inte på utsidan, de va bara på insidan. Katter kan vara bra på att dölja att dom är sjuka. Fast de beror ju på vilken sjukdom de är.
Jag gjorde ett fint minnes bord när han gått bort. Hade de så ett tag, mins inte hur länge. Men vist va de fint! Saknar Tiger så mycket fortfarande.
Va vill du?
Det här är Kipper. Han är en rolig en. Sin kroppsform. Litet huvud, stor mage och hjulbenta bakben.
Åh hans grimaser hehe! dom är för roliga. De är som man ser vad han tänker ibland.
När han var liten kunde man hålla i han hur som helst, han sa aldrig till. Som en deg som bara följer me utan att behöva göra något. De vart då lätt att retas me han. Inte så smart kan ja säga för nu är han en sur gubbe. Ex om man bara petar på han kan han bli crazy! crazy ryk! Om han skulle ligga just bredvid en kudde när man petar på han, hugger han tag i kudden och ja just de "crazy ryk!"
Vist retas man men han fortfarande men han säger ifrån eller får sina ryck och de ser man ju då på hans kroppsspråk att han inte tycker om när man gör så. Man få tänka sig för så man inte bli biten. Men ibland så kan han bita till fast man bara klappar han (de händer dok inte så ofta men de händer) men de är ju inte så konstigt att han kan bete sig som han gör, så som han blev behandlad. Jag har dok tagit de ganska så lugnt me han, men de finns ju vissa andra.....
Jag tycker att han inte är lika surgubbig av sig.
Han kanske verkar vara en som struntar i allt och alla och vill vara för sig själv, men så är de inte, han tycker om att vara bland folk annars känner han sig ensam. Han är bra på att ta för sig när han verkligen vill ha något. Han tycker om musik. Sover lätt i ett rum me hög musik i. typ popp och rock musik. Han tycker inte om att motionera och stannar helst inne. Han är bra på att säga till fort när han inte tycker om något.
Här är min katt Mjukis. Så som man hör på namnet så är han mjuk i både pälsen och som katt. Över sociala katten som han kallas. Mjukis har bott på lite andra ställen men nu bor han hos mig och här kommer han stanna tills dagen är kommer att säga farväl och flyga till katt himmelen.
Jag fick Mjukis av min syster och min svåger för att jag inte skulle känna mig så ensam.
Han var mer översocial förut men han har lugnat sig, han var nog inte van me att någon kunde vara som han på de sättet. Krama krama!! Nu behöver han inte söka lika mycket uppmärksamhet hos matte.
När jag känner mig ledsen är Mjukis bra att krama, man kan krama han hur länge som helst och de känns som en fin trygghet.
Han vill vara me alla. Störst bäst och vackrast. Se mig! va me mig!
Han må vara snäll mot människor men inte mot andra katter... Så där vi bodde förut fanns det många katter, de vart en hel del slagsmål men som tur vart det inga stora skader på Mjukis i alla fall. Bara mycket blod.
Här jag bor nu är de lugnare och inte lika många katter.
Tycker om att ha uppmärksamhet. Han tycker inte att bli lämnad utan vill följa en fast man bara ska iväg en stund på promenad, till jobbet m.m.
Han har blivit tryggare i sig nu. Förut när man skulle iväg, lät de som om han grät. Lämna mig inte!
en hatt från ett kexpaket
Lätt att göra grimaser me
Här är Bullen. Han är ett år och en väldigt lugn katt för de mesta. Min lille uggla som sitter och stirrar me sina stora runda ögon. Han är så liten, tyst och lite osyndlig eftersom jag har mycke svartvit i min inredning och han som smälter in.
Det kan va lätt att råka snubbla nästan gå på han för han är så lugn och vill se allt som händer, en liten kamera som filmar de som händer.
När han var ny hos mig var han lite jobbig, nyfiken. Och de måst ju han få vara för allt var så nytt. Jag vart lite galen på han men han viste ju inte då va som va rätt och fel va han fick göra. Men han var inte uppe i varv som den katten jag pröv hade ett tag för att se om vi skulle passa bra ihop.
När det är daggs för mat pratar han hela tiden och drar ut på mjaoet så de skär i öronen, han bruka också göra så när jag sitter i soffan och han kommer bakom mig, då kär de i öronen ännu mer för de är så nära.
Bullen är ingen som tycker om att hälsa, men om man vill så kan man huka sig lite försiktigt och stryka han på kinden. Om man sitter i soffan vill han gärna sitta i knät och mysa. Han är lite rädd för nya saker, Första gångerna han va ute här va han rädd för allt som rörde sig och hände och han reste ragg för de va så nytt och allt va så stort och så liten. Tänk dig bara själv om du hade hörsel, känsel och seende som en katt.... läskigt!
Mjukis och Bullen är goa vänner för de mästa. För att jag skaffade Bullen var för att Mjukis kännde sig så ensamen när jag inte var hemma. Och han kunde vara så orolig och göra mycke knas, som ex klösa på väggar, När jag kom hem ville han vara nära mig typ hela tiden. Men nu är han tryggare när han har en vän.
Bullen och Mjukis är bra på att ta hand om varandras päls, tvätta tvätta.
När jag skulle försöka hitta en katt kompis till Mjukis ville jag hitta en som är ganska så lik Mjukis en som tycker om närhet och är lungn, så hadde jag Bullen på prov som katt nr 2 och han fick stanna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar